du skulle bara veta,
hur mycket jag saknar dig,
alla de där små stunderna.
alla godnatt pussar.
alla gånger du helt random skrev att du älska mig.
alla gånger jag vaknat mitt i natten,
och lungt kunnat somna om,
bara för att du låg där brevid.
alla gånger du från ingenstans gav mig en kram eller puss.
alla kvällar i din soffa framför tvn.
eller alla kvällar framför tvn hos oss.
jag kan inte beskriva hur de känns att allt det delar du nu med någon annan.
att det är hon som får dina söta sms,
att de är hon som får somna och vakna brevid dig,
att de är hon som får känna tryggheten du utstrålar.

de värsta är nog att jag trodde jag skulle glömma dig snabbt,
att jag inte skulle sakna dig så mycket.
men vet du, jag vaknar varje natt.
och kan inte somna om.
för att jag vet att du inte längre är min.
varje kväll när jag ska gå och lägga mig,
bryter jag ihop för att du inte är där.
förtfarande väntar jag bara på ett litet tecken.
ett ynkligt tecken på att du inte har glömt mig än,
fortfarande väntar jag på att du ska säga att du älskar mig.
och mena det.
jag väntar på att höra dig säga att du ville dela ditt liv med mig.
eller iaf ett tag till.
jag ville inte ge upp detta.
jag älskar dig något otroligt mycket.
och jag saknar dig så det gör ont i mig,

du lovade mig att finnas för mig!
att stå där när jag hade de svårt.
att hjälpa mig igenom detta.
men var är du nu?
du pratar inte ens med mig.

även om jag är arg, besviken och ledsen
så vet jag vad ett löfte är.
så hade du ringt mig och behövt mitt stöd.
då hade du haft mitt stöd också.
jag lovade att alltid finnas där för dig,
att hjälpa dig.
och jag bryter inte ett löfte.

men detta är inte lätt för mig.
de får du inte tro.