My light in the dark.
Jag borde ha lärt mig, för så många år sen.
Att folk ljuger, låtsas & bedrar.
Står där & lovar att allt kommer bli bra.
Men när de väl gäller, & man behöver deras stöd.
Då är löftena de gav inte så stora ändå.
Jag är så trött på att bli lämnad,
Så trött på att bli ensam.
Så rädd att falla ihop.
Så rädd att jag kommer ge upp.
Ska jag vara ärlig så är där bara en sak som håller mig uppe.
Tvingar mig att stå.
& de är min pojkvän.
Honom är jag evigt tacksam för.
Skulle inte kunna bli lyckligare än vad jag är med honom.
Men ibland behöver jag faktiskt något mer,
Jag vill ha tillbaka mina vänner.
Vill ha tillbaka allt stöd de gav.
Så många som lovat att stå där.
& ingen av dem står kvar.
Lova aldrig mig att finnas.
När du inte menar det.
För jag klarar inte av att bli sviken.
Inte fler gånger.
& nu har jag varit fruktansvärt negativ,
De ska ni veta att jag inte är.
Har aldrig varit så glad som jag är numera.
Men när jag är ensam kommer allting tillbaka.
Och rädslan att bli lämnad kommer aldrig försvinna.
Kommentarer
Trackback
