Trots att allt bara går utför.... trots att jag snart är nere på botten, trots att jag känner tårar på min kind allt för ofta nu. Trots att jag egentligen verkligen behöver prata med dig. Trots allt detta försöker jag intala migsjälv att jag är stark. Att jag kan klara mig själv fast jag bara faller djupare och inte har ork att resa mig.

Nu ångrar jag som fan, allt jag inte gjort, allt jag inte sagt. Nu vet jag inte när jag ser dig nästa gång. När jag får höra det vackraste ljudet i världen igen, dina hjärtslag. När jag får se dig le och känna dina armar om mig. Fan vad jag ångrar nu att jag inte sagt hejdå, att jag inte kramat dig en sista gång innan du åker. Fyfan vad jag saknar dig redan. Fyfan vad jag önskar att allt var som förr. Förlåt att jag inte berättat allt jag velat säga. Förlåt. Fan vad jag ångrar de nu. Jag vill höra ditt hjärta slå. Känna dina armar om mig. För jag älskar dig.

Myser med fin syster!

Om jag bara kunnat få förklara, berätta varför, få dig att förstå. Få ligga i din famn en sista gång, få se ditt leende och känna dina läppar mot mina. Jag vill ha tillbaka det, det som var så bra, tiden när jag faktiskt mådde bra. Om du bara hade insett vad du betyder för mig. Innan det var för sent. Om jag bara kunnat få en sista natt med dig. Få lov att hålla dig nära mig. Få känna mig trygg. Om du bara hade kunnat förstå hur mycket jag saknar dig. Hur mycket jag önskar att vi kunnat lösa allt. Om du hade sett mina tårar varje kväll, hört min gråt, hade du förstått då? Hur ont detta gör i mig? Hur mycket jag behöver dig? Som jag behöver syre för att andas. Nu kvävs jag, långsamt. För jag är utan dig. Och jag vet att denna gången finns de ingen väg tillbaka. Vi har bränt våra broar, sumpat våra chanser. Men jag älskar dig. Glöm aldrig det.