om du bara visste.
hur mycket jag saknar dig,
alla de där små stunderna.
alla godnatt pussar.
alla gånger du helt random skrev att du älska mig.
alla gånger jag vaknat mitt i natten,
och lungt kunnat somna om,
bara för att du låg där brevid.
alla gånger du från ingenstans gav mig en kram eller puss.
alla kvällar i din soffa framför tvn.
eller alla kvällar framför tvn hos oss.
jag kan inte beskriva hur de känns att allt det delar du nu med någon annan.
att det är hon som får dina söta sms,
att de är hon som får somna och vakna brevid dig,
att de är hon som får känna tryggheten du utstrålar.
de värsta är nog att jag trodde jag skulle glömma dig snabbt,
att jag inte skulle sakna dig så mycket.
men vet du, jag vaknar varje natt.
och kan inte somna om.
för att jag vet att du inte längre är min.
varje kväll när jag ska gå och lägga mig,
bryter jag ihop för att du inte är där.
förtfarande väntar jag bara på ett litet tecken.
ett ynkligt tecken på att du inte har glömt mig än,
fortfarande väntar jag på att du ska säga att du älskar mig.
och mena det.
jag väntar på att höra dig säga att du ville dela ditt liv med mig.
eller iaf ett tag till.
jag ville inte ge upp detta.
jag älskar dig något otroligt mycket.
och jag saknar dig så det gör ont i mig,
du lovade mig att finnas för mig!
att stå där när jag hade de svårt.
att hjälpa mig igenom detta.
men var är du nu?
du pratar inte ens med mig.
även om jag är arg, besviken och ledsen
så vet jag vad ett löfte är.
så hade du ringt mig och behövt mitt stöd.
då hade du haft mitt stöd också.
jag lovade att alltid finnas där för dig,
att hjälpa dig.
och jag bryter inte ett löfte.
men detta är inte lätt för mig.
de får du inte tro.
ensamheten
så gör du så här.
sviker mig så enormt.
låter mig falla.
till allt jag en gång var.
allt jag har offrat för dig.
för att jag trodde du kände som mig.
jag förstår de bara inte,
jag förstår inte hur du kan göra så.
osäkerheten.
livet.
allting går rent åt helvete.
allting börjar gå tillbaka till vad jag en gång var.
till de vraket.
jag vill inte tillbaka dit.
men jag verkar inte kunna ta mig uppåt längre.
jag sjunker bara närmare botten.
och nu begär ni allt detta av mig?
jag klarar inte mycket mer.
de krävs inte alls mycke för att jag ska falla nu.
bara en lätt vindpust.
tar snart bussen till torp.
glad är jag över att min pojke ska vara hemma ikväll.
jag vill alvarlligt inte vara ensam.
och med honom är jag trygg.
Fredrik Hellman, jag är något så fruktansvärt glad att jag har dig. du är mitt ljus. <3
idioti.
jag har aldrig förr varit så besviken på migsjälv.
aldrig.
fyfan för mig.
men ja.
jag undrar verkligen om jag gjorde rätt
Rädd.
jag är rädd för migsjälv.
för vad som håller på att hända.
jag har vetat de ett tag nu,
att jag är på väg tillbaka.
att jag ger upp lite mer varje dag.
men de är okej.
jag har tagit mig upp förr.
jag kommer ta mig upp denna gången med.
men nog är jag besviken på migsjälv.
ohja, de är jag.
hur jag har kunnat låta de gå såhär långt.
de var fel av mig. jag vet.
de har varit mycket fel av mig på senaste tiden.
jag kan ju skylla de på att jag inte har mått bra.
men de anser jag inte ens själv är en ursäkt.
men jag ska ta tag i mitt liv nu.
jag ska ta tag i mitt mående.
så får jag bara hoppas att du inte har gett upp mig helt.
dock så förstår jag om du gjort det.
du vet att jag aldrig fullt ut säger vad jag känner.
visst säger jag att jag älskar dig.
men de är så lite av vad jag verkligen känner.
jag vill att du ska vara en del av mitt liv.
alltid.
jag vill spendera restan av mitt liv vid din sida.
jag vill att du ska vara den jag somnar brevid,
och vaknar upp brevid,
ju mer du prata om förlovning, ju mer säker blir jag.
att jag säger nej är för att jag tycker de är tidigt.
jag har inte varit beredd att inse att du faktiskt varit så seriös.
jag har trott att jag har varit någon du har kul med,
ett tag, sen inget mer.
nu när jag har tänkt tillbaka har jag märkt hur hemsk jag har varit.
jag har inte menat att såra dig eller vara så hemsk.
du vet, när jag trodde att jag var gravid, när du sa att
om de va så, så ville du att jag skulle behålla de?
jag höll på att börja gråta.
jag blev så glad att jag inte viste var jag skulle ta vägen.
för hade jag varit gravid, hade jag själv velat behålla det.
visst tycker jag att de hade varit fel.
men vill man så kan man lösa det.
jag älskar dig något otroligt mycket.
varje stund utan dig så saknar jag dig så de gör ont.
förlåt om jag har varit gnällig, dum och jobbig.
jag har inte menat att du inte ska hitta på saker.
jag har bara varit rädd att du ska lämna mig.
jag vet att jag är en liten fegis.
okej en ganska stor fegis.
men jag ville att du skulle veta.
även om jag är lite sent ute.
man säger ju bättre sent än aldrig.
förstår du nu att jag tycker "jag älskar dig" kändes lite.
förlåt att jag inte berättat detta förr.
jag vet att jag borde gjort det.
men jag kan inte.
jag har sen flera år tillbaka haft svårt för att lita på killar.
jag säger aldrig fullt ut vad jag känner för någon.
för att jag är rädd att bli lämnad.
men aldrig har jag varit såhär rädd.
du är det bästa i mitt liv.
och även om jag inte berättar för dig när jag mår dåligt så hjälper du mig.
bara genom att finnas,
genom att jag vet att skulle de vara någonting så finns du där.
kommer du ihåg första gången vi träffades?
jag gör.
jennifer gav dig mitt nummer efter det.
vi smsa så in i helvete.
de va första gången jag blev kär i dig.
även om du har tappat lusten nu så har inte jag.
jag vill ha dig, jag vill kunna säga att du är min pojkvän igen.
jag älskar dig.
trasig.
och bara lever på hopp och vilja,
när jag inte får någonting tillbaka,
så kommer jag gå sönder.
jag kommer gå i tusen bitar,
och det kommer bara omöjligt att laga mig.
så mycket som går fel just nu.
bajs dag.
ingenting verkar gå rätt längre.
