jag hatar att var och varannan dag få höra "jag finns för dig"
för inte en jävel som påstår detta, ställer upp när de verkligen behövs.
jag är så satans trött på folket omkring mig,
som tror att de känner mig,
men ingen vet egentligen särskilt mycke om mig.
de vet hur jag är när jag är glad,
typ när vi festar eller liknande.
men ingen vet vad jag känner engentligen.
ingen vet hur jag fick bita mig i läppen igår för att inte bryta ihop,
eller hur många gånger jag fick vända mig bort pga tårar.
de var ett fake smile, och ni borde ha vetat detta.

ingen vet heller vad jag känner för dig,
för jag har inte sagt de till någon.
inte mer än att jag tycker om dig.
men de är ju mer.
jag älskar dig,
sjukt mycket,
du är första personen jag har såhär starka känslor för
på två år.
jag trodde inte de var möjligt.
och nu önskar jag att de inte var det.
för nu vill jag inte vara utan dig.
men jag har inget val.
om du bara hade kunnat förklara varför.