hittade halsbandet jag fick av dig.
nu ligger de på bordet brevid sängen.
känns som de näst in till skrattar åt mig.
hade jag inte lovat dig så hade jag slängt det.
jag förstår inte varför jag inte kan släppa taget.
varför jag inte kan gå vidare.
men de är dags nu,
jag kan inte längre leva på hoppet om oss igen.
uppenbart har ju du faktiskt släppt taget denna gången.
så de tänker jag också göra.
hur svårt och jobbigt de än kommer bli.
men jag ska nog klara det.

bara de,
du har varit den enda som kunnat dra upp mig.
ingen annan kan.
inte ens jag.
jag vet inte hur de ska gå nu.
jag har faktiskt inte någon aning.