så mycket jag hade velat berätta,
så mycket jag vill att du ska veta.
men alltid när jag har skaffat mig mod,
då ska de alltid hända någonting som gör att jag håller käft istället.
de krävs ingenting av dig för att trycka ner mig i skorna.
bara småsaker.
jag tror inte du någonsin har förstått hur mycket de du säger betyder för mig.
hur mycket jag tar åt mig.
förstår du överhuvudtaget hur långt ner du har fått mig?
men nej, jag ska inte vara sån nu.
du har fått upp mig också.
fått mig att tro.
det lyckas ingen annan med.
jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara mig utan dig.
när jag är med mina vänner är det ganska lugnt,
men när jag är ensam,
då saknar jag dig kan jag lova.
något otroligt jävla mycket.
jag saknar att somna brevid dig,
att vakna brevid dig,
jag saknar hur du tvingat mig att äta,
hur du har fått mig att le.
jag saknar hur vi umgicks,
som om vi vore bästa vänner.

jag saknar den vänskapen vi hade innan vi blev tillsammans.
innan vi blandade in massa dumma känslor.
jag vill ha tillbaka den vännen.
men jag vet att varken du eller jag någon gång kommer klara av det.
för jag behöver dig, precis som jag behöver luft för att överleva.
har du försökt klara dig utan luft någon gång?
de är omöjligt.
man kan hålla andan en stund,
men till sist måste man ändå andas!
så känns det utan dig, som om jag håller på att kvävas.