Aldrig förr har du fått mig att känna mig så sviken.
så ensam.
och hjälplös.
du förstår verkligen inte hur mycket jag behöver dig.
jag måste veta att du finns.
att du lever.
jag kommer inte klara mig utan dig.
jag är inte stark utan dig.
det är du som får mig att tro på migsjälv.
det är du som får mig att tro att jag kommer klara mig.
att allt en dag kommer bli bra.
allt jag sagt om att jag vill komma över dig, jag inte vill ha tillbaka oss,
allt sånt har varit lögn.
de finns inget jag vill mer än att spola tillbaka tiden.
leva om våra bästa dagar, och våra sämsta.
du fick mig att känna mig hel.

Men jag vet att de inte kommer bli vi igen.
är de då förmycket begärt av mig,
att du inte får lämna mig helt?
att du stannar kvar här.
att du lever ditt liv?